Blir vi socialt inkompetenta av att jobba på distans?

När man sitter helt själv och jobbar så blir man lätt knäpp efter några dagar. För mig är det absolut nödvändigt att interagera med andra människor dagligen. När man inte får det behovet tillfredställt på jobbet varje dag, lever ensam och inser att det inte är hälsosamt att gå på AW varje dag så kan det ibland bli lite jobbigt. Och vad som räknas som interaktion med andra människor förändras på något vis. Jag måste erkänna att vi nog har blivit lite.… nördiga! Kanske också lite socialt inkompetenta?

 

Jag menar – här sitter alltså jag och Erik bredvid varandra och jobbar på Continental. Istället för att prata med varandra så skriver vi till varandra. Vi sitter och jobbar med en text tillsammans. samtidigt, mitt emot varandra. Istället för att muntligen diskutera justeringar, som också säkerligen skulle vara mer effektivt, så skriver vi. Inte för att vi inte tycker om att prata (för det är vi väldigt bra på också), utan av ren vana. För att vi blivit lite socialt inkompetenta…?

Den dagliga kontakt man har med kollegor, den som man knappt märker, saknar vi mestadels. “Vad gjorde du igår?”, “Har ni sett den där nya serien?”, “Vem var det som ringde, du lät irriterad?”, “Jag har lite ont i halsen idag!”, “Åh, vad är det för bra låt du spelar från din dator?”... Det är helt vanliga fraser som jag tidigare utbytte med mina kollegor dagligen på tidigare arbetsplatser, men det ter sig väldigt annorlunda när man jobbar på distans. Självklart pratar vi på telefon och lär känna varandras personligheter och om varandras privatliv, men inte med alla och inte i samma utsträckning som på “vanliga” arbetsplatser. Tänk om vi glömmer bort hur man småpratar?

Vi har ett digitalt fikarum på Slack som vi kallar just #fikarummet (trots att alla andra kanaler har namn på engelska) av anledningen till att vi vill snacka skit, och bjuda in till att det är välkommet att snacka skit. Där delar vi recept, tipsar om serier, tjatar om att uppdatera vår gemensamma spellista, postar bilder. Men det blir ju såklart i begränsad mängd och ibland aningen forcerat. Ingen märker när jag är på dåligt humör, ingen gnäller när jag spelar dålig musik, ingen märker när jag går till läkaren – och det kan ju vara väldigt skönt, till och med lyxigt. Men ibland är det dötrist. Och ibland är jag på riktigt orolig för att jag tappar min sociala kompetens någonstans bland alla kanelbulle-emojis eller mellan soffdynorna i min soffa som jag jobbar ifrån.

 

Svenska Nomader skriver om ensamheten som digital nomad för den som vill läsa mer inom ämnet.

Carolina Bolin

Carolina Bolin

Operativ koordinator. Sköter den dagliga driften, är VD:ns högra hand samt ser till att våra partners och kunder är mer än nöjda. Tycker att man ska sluta göra 10-årsplaner för sin karriär och drömmer om att fler personer vågar skapa sina drömliv.

Kommentera